Trots att regeringen under nuvarande mandat­period tagit fram både en ny hemlöshets­strategi och utredningen ”Sänk tröskeln till en god bostad”, så är vi inte i närheten av att avskaffa hemlösheten. Sverige har saknat en hemlöshets­strategi i nästan tio år och när den väl kom i juli i år så saknades både förbindelser från staten och resurser att genomföra åtgärder. Utredningen om socialt hållbar bostads­försörjning som redovisades tidigare i år var också en missad chans att ta flera viktiga grepp. En av bristerna var bland annat att det saknas tydliga medel för att nå nya mål inom bostads­byggandet. Till regeringens oförmåga att få till resultat kan vi lägga oppositionens oförmåga att ta upp problemen över huvud taget. Moderaterna nämner inte hemlösheten med ett ord på sin hemsida och policy­arbetet där framstår som mer eller mindre obefintligt.

Alltför länge har hemlösheten varit en fråga som lämnats till Sveriges kommuner att hantera efter bästa förmåga. I Stadsmissionens granskning 2019 framkom att endast 19 av de 50 största kommunerna kartlade hemlösheten regelbundet. Resultatet talar sitt tydliga språk. Ska hemlösheten avskaffas behöver staten ta ett betydligt större ansvar och ge stöd och vägledning till kommunerna. Kommunerna behöver också lära av varandra och jobba mer likartat. Dessutom är det en nyckel att arbeta nära oss i den idéburna sektorn. Stadsmissionen och andra aktörer sitter på värdefull kunskap om situationen för människor i hemlöshet och ingångar som är ovärderliga för att lösa hemlöshets­problematiken – ta tillvara den kraften och jobba tillsammans.

Stadsmissionen vill därför att den regering som tillträder i höst sätter upp kampen mot hemlöshet som ett av sina mål. För att lyckas krävs det:

• Att modellen bostad först sprids till hela landet. Den innebär att individen först får en bostad och sen påbörjas arbetet med andra problematiker kring individen. Svensk och internationell forskning visar att modellen fungerar mycket bra och ger goda resultat på kvarboende när den implementeras modell­troget. Bostad först måste därför antas som en nationell modell och införas i alla kommuner.
• Att tydliga riktlinjer och krav på kommunerna ställs från nationellt håll. Ett stort ansvar vilar på kommunerna om hemlösheten ska pressas tillbaka. Avsaknaden av riktlinjer och en nationell strategi har lett till stora variationer i hur kommuner arbetar. Nu finns en nationell hemlöshets­strategi på plats och då behövs riktlinjer och krav i linje med den. Det handlar bland annat om en ny seriös nationell bostads­strategi, men även riktlinjer eller regler kring rimliga inkomst­krav för hyres­gäster där även försörjnings­stöd räknas som inkomst.
• Att socialtjänstlagen utvecklas till ett skarpare verktyg mot hemlöshet. En oroväckande tendens är att kommuner snävar av sin tolkning av lagen och att det därmed blivit svårare att få stöd. Därför är det är viktigt att social­tjänsten i sitt arbete utgår från evidens­baserade metoder. Genom att begränsa tolknings­företrädet för kommunerna säkerställs att de inte kan frånsäga sig sitt bostads­försörjnings­ansvar. I dag kan kommuner neka hjälp till personer som har kategoriserats som så kallat strukturellt hemlösa, då de inte bedöms ha speciella svårigheter. Det innebär att kommunen endast hjälper de som har sociala problem, såsom missbruk, psykisk sjukdom eller liknande. Övriga som inte kan få en bostad lämnas helt utan hjälp.

Vad är alternativet? För oss finns inget alternativ. I Finland är regeringens målsättning glasklar – hemlösheten ska avskaffas till 2030. Att inte ta krafttag mot hemlösheten innebär att vi sviker människor i en enorm utsatthet. Att inte ta krafttag mot hemlösheten innebär fortsatt mänskligt lidande samt fortsatt ekonomisk belastning för samhället och är inte värdigt ett land som Sverige. Vi kan bättre och det är dags att få ordning på Sverige! Vår fråga till partierna i valet är därför – antar ni vår utmaning?

Åsa Paborn
talesperson Sveriges stadsmissioner och direktor Stockholms stadsmission