”Detta är den mest ledsna grupp barn jag har träffat”

Intervju med Malin Rekke om samtalen med barnen i rapporten Barns röster

”Nu ska du få höra sanningen”. Så inledde många barn sina samtal med psykologen Malin Rekke. Det är Malin som har träffat och djupintervjuat de barn som berättar om sina erfarenheter i rapporten Barns röster. Rapporten som kommer inom kort ingår i samverkansprojektet Barns rätt i skyddat boende mellan Sveriges Stadsmissioner och BRIS, finansierat av Postkodlotteriet. Här berättar Malin om mötet med barnen.

“Alla var ovana vid att få frågor om sin familje- och boendesituation och om sina egna upplevelser av våldet. Och alla tog chansen att berätta. De sa att få vuxna bryr sig och att de flesta vuxna mest lyssnar på deras föräldrar. Det var tydligt att väldigt få av dem upplevde att de hade fått ett enskilt bemötande och en bekräftelse från omvärlden”, säger Malin.

Hon är glad över att de vågade, orkade och ville berätta.

“Barnen gav mig ett stort förtroende i samtalen och det växte fram en ömsesidig tillit i våra möten. Jag blev väldigt tagen och berörd över hur mycket de går och bär på, hur stort ansvar de tar och hur ensamma de har blivit genom att leva med våldet”, säger Malin.

Inför intervjuerna

Förfrågningar om barnen var intresserade av att vara med i intervjuerna skickades ut till personer som kommer i kontakt med barn som bott på eller bor på skyddade boenden. Snart hörde några av sig från olika platser i Sverige.

När Malin etablerat en egen kontakt med mammorna fick både barn och mammor anpassade inbjudningar och information om projektet Barns rätt i skyddat boende och om samtalsmetodiken. Mammorna skrev också under samtyckesblanketter.

Under intervjuerna

Malin träffade varje barn cirka en och en halv timme i någon av Bris eller Stadsmissionens lokaler eller på andra skyddade boenden. Ibland kom barnen tillsammans med sin mamma eller med boendets personal. Vissa kom ensamma, vissa kom i syskongrupp. Så gott som alla pratade svenska och någon enstaka gång användes en telefontolk.

“När mammorna inledningsvis deltog i samtalen, var det svårt för barnen att få utrymme. Mammorna ville gärna ta över och svara. Så när de gick ut och jag och barnen blev ensamma, kom det oftast fram en helt annan bild och andra svar. ”Det här vet inte mamma om att jag vet” eller ”det här vet inte mamma om att pappa har gjort” var en vanlig kommentar till barnens berättelser”, säger Malin.

Hon berättar att det också var vanligt att syskonen sinsemellan inte heller hade berättat så mycket för varandra. ”Va, är det sant?” sa många och Malin tolkar det som att de skyddade varandra. Många syskon grät när de lyssnade till varandras historier.

Alla barn beskrev på något sätt sina upplevelser av våldet. Framför allt de yngre ritade eller målade, en del gjorde charader och visade med gester.

“När de berättade om bråken, skriken, slagen och hoten blev de flesta väldigt ledsna. Jag har under mina år som psykolog aldrig träffat en grupp barn som varit så ledsen och förtvivlad. Många grät stora delar av samtalet. Andra var arga och några hade svårt att reglera sina känslor”, berättar Malin.

Ville berätta för att göra skillnad

Nästan så gott som alla barn som Malin träffade var angelägna om att berätta sin historia och förmedla sina tankar och känslor – och inte minst hur de ville att det skyddade boendet skulle bli bättre.

“Alla utom ett av barnen svarade utförligt på mina frågor och de ställde nästan lika många frågor tillbaka till mig. Jag upplevde att många ville berätta för att hjälpa och göra skillnad för andra barn i liknande situationer. För många av barnen var det också första gången som de upplevde att någon vuxen visade intresse för vad de hade att säga. Så det var som ett uppdämt behov hos dem”, säger Malin.

I mötena med barnen blev det tydligt att de hade mycket viktigt att säga som inte var direkt kopplat till utformandet av skyddade boenden. Barnens röster blev därför grunden till den rapport som nu släpps. Där beskrivs barnens livssituation, hur våldet och uppbrottet hemifrån påverkar deras uppväxt, deras hälsa och deras relationer.

“Rapporten visar tydligt hur mycket viktig information som vuxna går miste om när inte barn får möjlighet att komma till tals och berätta om sin egen situation. Det är bara när vi har rätt information och har frågat barn om deras upplevelser som vi kan hitta bra vägar framåt för att tillgodose varje barns rättigheter”, säger Malin.

Hon vill uppmuntra alla vuxna att våga fråga barn i sin närhet hur de mår och hur de har det hemma.

“Mycket går att göra redan idag för att förbättra bemötandet, stödet och skyddet för de barn som upplever våld hemma, och det är det vi vill visa i rapporten. Det handlar om vanliga samtal där barnet får stå i fokus och där vi visar att det finns vuxna som bryr sig. Då kan vi bryta onda cirklar. Genom att själva vara öppna kan vi låta barnen veta att de inte behöver bära på hemligheter. Att det inte är deras fel, avslutar Malin.

Beställ rapporten om barns röster, rapportsläpp 1 juli 2020

OM MALIN REKKE

Leg, psykolog med handledarutbildning och specialistkurser inom utredningsarbete med barn. Malin har lång erfarenhet av att jobba inom Barn-Ungdomspsykiatri och traumatiserade barn/ungdomar. Hon har också arbetat i skola/förskola inom elevhälsa.

BREVET SOM SKICKADES TILL barnen med information både till dem och till deras mammor:

”Vi söker dig som någon gång i livet bott på ett skyddat boende, var eller när spelar ingen roll. Du har en alldeles särskild och viktig kunskap och vi skulle gärna vilja träffa dig.  Det vi vill ha är dina åsikter, tankar och idéer kring vad som är viktigt och tänka på för att ett skyddat boende ska vara bra för barn. Det vi får lära oss av dig kommer att påverka hur de nya boendena blir, så din kunskap blir till hjälp för andra barn som ska bo i skyddat boende framöver”.  

TIPS

För mer information om projektet Barns rätt i skyddat boende

För mer information om Linköpings Stadsmissions skyddade boende