#villdusemig – panelsamtal och filmvisning i Almedalen 3/7 2019

Våldsutsatthet sker oftast bakom stängda dörrar. Det är ingen som ser när det händer. Kvinnan som blir utsatt känner skam och skuld och vågar inte berätta det för någon. Vänner, familj och kollegor kanske inte märker något till en början, eller väljer att titta bort. Vi kanske inte klarar av att se det eller vill inte se det. För den utsatta kvinnan blir våldet en del av vardagen.

”Varje dag ser vi kvinnor som lever i tortyrliknande våld och trauman som inte fångats upp. Istället betraktas de ur beroendeproblematikens lins. Ingen har frågat dem om våldet som har föregått beroendet”. Shora Zamani, Projektledare, Linköpings Stadsmission.

Se hela seminariet

 

Sammanfattning av panelsamtalet:

I Almedalen bjöd Linköpings Stadsmission in till seminarium om våldsutsatthet och beroendeproblematik på Folkets Bio i Visby. Under seminariet visades två verklighetsbaserade kortfilmer om Maria och Mette som ingår i ett nationellt utbildningsprojekt finansierat av Arvsfonden.

”Vi behöver upplevelser och låta oss känna saker för att lära oss.” säger Per Ringqvist, producent, Amphi Produktion, när han berättar om den upplevelsebaserade metod de använt när de skapade filmerna. Produktionen har skett i samarbete med Linköpings Stadsmission, Stadsmissionens klienter och en referensgrupp som arbetar med målgruppen. Även om filmerna är fiktion så är det riktiga berättelser.

Filmerna varvades med paneldebatt om vilka politiska beslut och samhällsförändringar och lösningar som krävs för att våldsutsatta personer med olika former av beroendeproblematik ska få den hjälp de behöver.

Medverkande:
Moderator: Sanna Detlefsen, direktor Linköpings Stadsmission

  • Shora Zamani, Projektledare, Linköpings Stadsmission
  • Carin Götblad, Regionpolischef Mitt, Polisen
  • Markus Heilig, Professor i psykiatri, Linköpings Universitet
  • Annika Krutzén, Kommunalråd, Linköping
  • Sofia Nilsson, Riksdagsledamot, Centerpartiet
  • Per Ringqvist, Producent, Amphi Produktion
  • Lotten Sunna, Initiativtagare till #utanskyddsnät

 
Hur ser verkligheten ut för våldsutsatta kvinnor med beroendeproblematik?

Lotten Sunna beskriver att våldet de möter är allt från ett inte så uttalat våld till extremt grovt, ofta repeterat. Övervägande är det våld i nära relationer, men det kan också vara helt okända personer. Det förekommer även idag att myndigheter / myndighetspersoner som läkare, poliser och behandlingshem utövar våld.

Över 50% av alla våldtäkter är mot kvinnor i särskilt utsatta grupper, exempelvis de som lever i beroendeproblematik och psykisk ohälsa. Tyvärr finns det även ett stort mörkertal av övergrepp som inte rapporteras då man inte tror att det kommer att leda till någon form av upprättelse.

Markus Heilig möter ofta kvinnor som är i ett akut skede, och som har blivit utsatta för våld. Han menar att våldet dessa kvinnor upplever är grovt och extremt. Det förvånar Markus Heilig att sjukvården och andra med dem enbart fokuserar på beroendet och därför inte upptäcker våldet, eller till och med blundar för det.

Han menar att två anledningar till att våldet inte upptäcks kan vara att det dels är så otäcka upplevelser så att det finns ett motstånd i att berätta, eller att ens fråga om det. Andra anledningen är att vi inte tror att vi kan göra något åt det.

”Ingen vill upptäcka problem man känner sig maktlös för. Men om vi kan se problemen går det att åstadkomma mycket. Vi måste bara orka ställa de svåra frågorna och orka identifiera problemen.” Markus Heilig.

Det är svårt att ställa de tunga frågorna för att upptäcka våldsutsatthet bland deltagare / patienter / vänner. Men vi måste ha i åtanke att det troligtvis är ännu svårare för dem att berätta om våldsutsattheten.

 ”Dessa personer är särskilt utsatta brottsoffer. Det är inte bara så att de saknar egna starka röster, de saknar även röster i regering och i alla samhällets övriga områden” säger Carin Götblad om verkligheten för kvinnorna som lever i denna samsjuklighet.

Carin Götblad förklarar hur otroligt utsatta dessa kvinnor är. Många hamnar på gatan, sover utomhus och blir utnyttjade. Det leder till psykisk ohälsa och missbruksproblematik. Dessa kvinnor är rädda och vågar inte berätta, vågar inte anmäla. Det är skambelagt att vara våldsutsatt, så kvinnorna skäms över att det händer dem, vilket leder till ett ännu större mörkertal. Det är också svårt att hitta trovärdiga vittnen som vågar dela med sig om vad som hänt. Ofta kan det kännas ouppnåeligt att göra något bättre för dessa kvinnor. Kanske är det därför människor inte orkar hjälpa.

 

Hur borde vi tackla samsjukligheten mellan beroende och våldsutsatthet?

Ett stort problem kvinnorna som lever i denna samsjuklighet upplever, förklarar Sanna Detlefsen, är att de inte får komma in på kvinnojourer när de är påverkade. Lotten Sunna berättar att kvinnorna ofta blir skickade till vandrarhem eller ett behandlingshem där det finns både kvinnor och män. Dessa män är ofta de män som också är utövare av våldsutsatthet.

Sofia Nilsson funderar över om det är meningen att så här viktiga och tunga frågor ska överlämnas till ideella verksamheter? Om ja, hur kan vi i så fall stötta den verksamheten så att den är likvärdig i hela landet. ”I vår budget har vi stärkt 50 miljoner till kvinno- och tjejjourer. Det är en liten del men ändå ett steg i rätt riktning. Frågan är hur vi kommer ur problematiken kring just beroende och vilket stöd och hjälp man får. Att alla får den hjälp de behöver. Tyvärr är inte detta en fråga som ligger högt prioriterad inom politiken, men tvångsvårdslagstiftningen ska äntligen ses över menar hon, och att det bara ska vara en huvudman”

Annika Krutzén ser en liten svängning i frågan och menar att det är tack vare att organisationer som Stadsmissionen lyfter dessa frågor som det även har börjat pratas mer om det inom politiken. Tidigare har fokus enbart varit på missbruket. Anledningen till att fokus har legat på missbruket är att det finns mest kunskap om hur detta ska behandlas.


Vad gör polisen åt detta?

”Det är roligt att kunna säga att polisens nationella ledningsgrupp har tagit beslut om att vi under hösten ska anställa 350 personer som kommer att arbeta med utredningar av särskilt utsatta brottsoffer” berättar Carin Götblad. Detta gäller särskilt kvinnor, barn, våld, våld i nära relation, sexualbrott och andra övergrepp. Allt handlar om allas lika värde.

Carin Götblad menar att detta har varit ett ämne som har kommit lite i skymundan tidigare. I hennes region gör hon ett lönepåslag för de som jobbar med våld i nära relationer för att visa hur viktiga de är och att det är här det polisiära modet ligger. Det kräver uthållighet och mod för att orka utreda våld i nära relationer. Att polisanmäla våld är också ett sätt att synliggöra utsattheten.

 

Vad är kommunens ansvar kring skyddade boenden?

90% av alla kvinnor som lever med beroendeproblematik har blivit utsatta för våld. Många av dessa utvecklar posttraumatiskstressyndrom. Sanna Detlefsen berättar att trots detta så finns det bara en handfull skyddade boenden som tar emot om man är i aktivt alkohol- och narkotikamissbruk.

Annika Krutzén menar att kommuner givetvis har ett stort ansvar i den här frågan, men har inte möjlighet att göra allt detta arbete själva. De behöver ta hjälp av civilsamhället och andra aktörer som har kompetensen att nå ut till målgruppen.

 

Hur kommer det sig att PTSD (post traumatic stress disorder) är så nära sammankopplad med beroendeproblematik?

Det beror på traumaerfarenheter, det som de ställer till i ens själsliv, och att droger och alkohol kliver in i samma system i hjärnan, nämligen i stress- och orosystemen förklarar Markus Heilig. Han menar att de traumatiska upplevelserna triggas av olika saker som påminner om upplevelsen. Då vill hjärnan undvika att uppleva detta och ett sätt att döva känslorna som uppstår är att använda droger och alkohol. Steget till återfall är oftast väldigt kort.

 

Hur ska vi tänka kring huvudmannaskap, vad är fördelar och vad är nackdelar?

Sofia Nilsson menar att det är tack vare dokumentären om ”Vem kan rädda Sanne?” som de äntligen får gehör för frågan kring en huvudman, något de drivit i många år. Dokumentären tar upp problematiken där allas ansvar till slut blir ingens ansvar. Den lyfter också synen på beroendesjukdomar och att det går att få vård. På nationellt plan finns äntligen en bred enighet om att detta är vägen vi ska gå. Viktigt är att vi fortsätter att jobba neråt. Det handlar om attityder och inställningar, inte bara på nationell nivå, utan också på lokal nivå, och se till att det finns behandlingshem och skyddade boenden.

Annika Krutzén menar att det är ett viktigt beslut det som nu ska tas på nationell nivå. ”Ansvarsproblematiken mellan sjukvården, som regionen i vårt fall har ansvar för, och kommunen är idag svår. Målgruppen är inte tillräckligt frisk för att gå i missbruksbehandling men heller inte tillräckligt sjuk för sjukvården.” En samsyn på nationell nivå leder till utökat samarbete, så signalen uppifrån är värdefull. Sedan måste kommunerna ordna förutsättningar för genomförandet.

Vi måste också vara medvetna om att ju mer frågan lyfts upp, desto fler personer kommer att komma fram ur det mörkertal som finns idag. Vi som kommun måste då få förutsättningar för att kunna möta detta behov.” Annika Krutzén.

Markus Heilig vill gärna se en huvudman eftersom det är oerhört svårt att arbeta på ett konstruktivt sätt när det är splittrat mellan socialtjänst och sjukvård. Han vill dock trycka på att allting inte löser sig bara för att man samlar huvudmannaskapet.

”Vi måste vara medvetna om att en huvudman inte löser alla problem. Om ansvaret läggs exempelvis hos sjukvården så är inte heller dessa patienter högst på deras statusskala. Därför är det otroligt viktigt att se att dessa kvinnor INTE är hopplösa fall. Vad som krävs är resurser, vårdplatser, engagerad personal och utbildning.

Han menar att frågan är komplex och det inte går att ha den medelvårdtid som vi har idag på tre dygn där vi inte ens hinner börja nysta i den komplexa problematik som ligger bakom dessa trasiga liv. Det tar upp till en månad för hjärnan att hämta sig från alkohol och droger så att vi på ett rimligt och tillförlitligt sätt kan bedöma vilken psykiatrisk problematik som finns. Istället har vi idag dyra och dåliga brandkårsutryckningar. Vi måste bryta igenom detta.

Lotten Sunna vill se ett samlat ansvar men berättar att det finns en rädsla i det nätverk hon representerar för att det bara ska bli en medikalisering. ”Vi är individer så det måste finnas olika vägar att gå. Alla har inte heller samma förutsättningar, så även om det blir en huvudman så måste det finnas ett varierat utbud.”

 

Hur ska vi lösa problematiken med att människor faller mellan stolarna?

Markus Heilig menar att det handlar om två egentligen ganska enkla lösningar som skulle få stor påverkan i den här frågan. Det ena är att samla huvudmannaskapet till en ansvarig huvudman. Det andra är att samla lagstiftningen. I dag finns en tvångsvårdslagstiftning för psykiatrisk tvångsvård, och en annan för missbrukstillstånd. Mellan dessa finns ett glapp där dessa personer ofta faller mellan. Detta måste göras något åt.

”Samtidigt ska vi inte vara naiva. Risken är att vi gör dessa saker men att det ändå inte riktigt fungerar om tio år. Redan idag är det så att om en kvinna kommer till en psykiatrisk akutmottagning, blåslagen, drogpåverkad och suicidal så står valet mellan att ge en säng till henne eller till en akut psykotisk person som håller på att slå sönder akutmottagningen. Väldigt ofta blir beslutet att ”inte lägga in på social indikation”. Det finns alltså ett antal nödvändiga men inte tillräckliga grepp som behöver tas för att lösa problematiken. Men det krävs också kapacitet, kompetens och inte minst ett engagemang, dvs många personer som bryr sig tillräckligt mycket för att den här frågan är viktigt. För att skapa engagemang menar Markus Heilig att det krävs två saker, dels att lyfta frågan så som Linköpings Stadsmission gör här under Almedalsveckan, men viktigt är också att genom kunskap visa på att det går att åstadkomma enorm nytta.

Annika Krutzén vill också trycka på att det behövs ett förändrat arbetssätt inom kommunerna. ”Vi måste bli bättre på att utvärdera varför det inte fungerar och vad som saknades med en viss behandling eller för en individ på vissa boenden. Detta görs inte idag i så stor utsträckning.” Kommuner och regioner behöver skapa ett närmare samarbete, så att personer inte hamnar mellan lagstiftningarna. Hon ser också ett behov av tätare samarbete med civilsamhället och olika ideella organisationer.

Markus Heilig berättar att utan att lagtexten har förändrats av riksdagen så har utredningarna av LVM flyttats från länsstyrelserna till de kommuner som betalar för vården, vilket har lett till en drastisk minskning av LVM-beslut. Trots att det alltså inte finns något demokratiskt fattat beslut på att man ska vårda mer eller mindre så har detta blivit konsekvensen, uppenbarligen av kostnadsskäl. Han hoppas att riksdagen kan göra något åt detta.

 

Det går att behandla

Under de senaste 20 åren har vi på Linköpings Stadsmission utgått i vårt arbete att våldet och beroendet sitter ihop berättar Sanna Detlefsen. Idag har vi ett forskningsprojekt på Oasen HVB som verkar vara nyckeln till framgång för hållbara resultat, en behandling där trauma och beroende behandlas parallellt.

90% av alla kvinnor som lever med beroendeproblematik har blivit utsatta för våld, många av dessa utvecklar PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Johanna Trygg från Oasens HVB berättar att så många som 85% av deras klienter har fått en klinisk diagnos. ”Metoden vi arbetar med kallas för COPE där vi på plats arbetar med trauma och beroende parallellt under 12 – 15 sessioner.

Jacqueline Forsell berättar att när utredningen görs tas ett indextrauma fram. Det finns alltid ett trauma som är lite tuffare än andra, och det är detta trauma som är det första som bearbetas.

Hittills har samtliga kvinnor som genomgått behandlingen blivit fri från sin PTSD berättar Johanna Trygg. Det är en mycket tuff behandling. Kvinnorna behöver stöd dygnet runt för att kunna genomföra den. Men det går bra att behandla och få hållbara resultat.

Lotten Sunna berättar att även #utanskyddsnät vill se PTSD screening när handläggare kartlägger ett beroende. En aspekt som är viktig att belysa i sammanhanget är att det finns en maktrelation mellan Socialtjänsten och den som söker hjälp. Socialsekreteraren har makt över försörjning, boende, behandling, och också barnen. Det gör att kvinnor gärna mörkar situationen om våld eftersom våldet i sig innebär att kvinnorna kan förlorar sin bostad eller sina barn.

 

Varför finns inte fler behandlingshem där traumabehandling ingår?

Kunskapen saknas om en osynlig grupp menar Annika Krutzén.

Vi har heller inte ställt frågan, menar Markus Heilig, och screenar inte för PTSD. Kanske behöver vi förstå att PTSD inte enbart handlar om hemvändande krigsveteraner i USA. Därför behövs strategier för att systematiskt screena och därefter möta upp med behandlingsinsatser. Vi screenar om högt blodtryck och diabetes, och bör på samma sätt göra detsamma för PTSD.

 

Går det att göra en screening av PTSD inom socialtjänsten inför placering på HVB-hem?

Markus Heilig menar att screening för PTSD egentligen inte är svårt. Det som krävs är en kort utbildning om PTSD som tillstånd. Det finns sedan internationellt framtagna, enkla strukturerade formulär med frågor. Det blir kanske inte lika pricksäkert som en klinisk diagnos från ett psykiatriskt team, men tillräckligt bra för att upptäcka vad som behöver behandlas.

 

Till sist, vilken förändring kan du se som gör stor skillnad?

  • Screena alltid för PTSD
  • Påbörja alltid behandling omgående när diagnosen är konstaterad
  • De som söker hjälp ska kunna få det direkt
  • Att inom regionen ge uppdraget att sätta upp en mottagning med de resurser som behövs så att de kan göra det jobb som de vill och har kompetens för
  • En lagförändring om huvudmannaskap
  • Psykologi och information redan i tidig ålder genom skolan
  • Att bli beviljad långa placeringar med lång utsluss
  • Separata avgiftningar och behandlingshem

 

 

Heja Nilla!

Almedalen 2019 – Vem räddar Hanna och Mette? Om våldsutsatthet och beroendeproblematik

 

UNDER ALMEDALSVECKAN visar Linköpings Stadsmission verklighetsbaserade kortfilmer om Hanna och Mette. Filmerna varvas med paneldebatt om vilka politiska beslut och samhällsförändringar som krävs för att våldsutsatta personer som lever med olika former av beroendeproblematik ska få den hjälp de behöver:
Medverkande:
Sanna Detlefsen, Direktor, Linköpings Stadsmission
Shora Zamani, Projektledare, Linköpings Stadsmission
Juno Blom, Riksdagsledamot, Liberalerna
Carin Götblad, Regionpolischef Mitt, Polisen
Markus Heilig, Professor i psykiatri, Linköpings Universitet
Annika Krutzén, Kommunalråd, Linköping
Sofia Nilsson, Riksdagsledamot, Centerpartiet
Per Ringqvist, Producent, Amphi Produktion
Lotten Sunna, Initiativtagare till utanskyddsnät

Filmvisnings & seminarium, onsdag 3 juli, Folkets Bio: VEM RÄDDAR HANNA OCH METTE? Om våldsutsatthet och beroendeproblematik.

Filmerna om Hanna och Mette är producerade i samarbete med Amphi Produktion. De ingår i ett nationellt utbildningsprojekt finansierat av Arvsfonden. Materialet som lanseras under oktober 2019 bygger på våldsutsattas egna berättelser.

Välkomna! villdusemig

Läs gärna mer här>> Almedalen 2019

 

Sommarlov! Något att längta efter eller en klump i magen?

Utflykter och äventyr är något som vissa barn har drömt sig bort till när de tänkt på sommarlovet som nu är här. Tyvärr så är inte det verkligheten för alla. För många barn innebär sommaren ensamhet, oro och dagar de helst vill glömma.

Under det senaste decenniet har psykisk ohälsa ökat med 100% bland barn och ungdomar. De som kommer till Linköpings Stadsmissions verksamhet Unga forum idag har stött på olika typer av svårigheter i livet. Många kommer från tuffa familjeförhållanden, prestationsångest och skolrelaterad stress, självmordstankar och självmordsförsök. Det alla har gemensamt är att de behöver prata om livet med någon som verkligen lyssnar.

Vi lever i ett samhälle idag där meningsfulla relationer riskerar att bli en bristvara och vi pratar inte längre om våra problem med varandra. Mycket av det beror på att vi inte vill besvära någon och att vi inte vill verka svaga som erkänner att vi mår dåligt. I Sverige upplever var femte ungdom ensamhet och ännu fler saknar nära vänner. Känslan av ensamhet kan leda till hopplöshet, ångest och ett minskat egenvärde. Utan stöd genom meningsfulla relationer är det svårt att bryta den nedåtgående spiralen och det kan gå så långt att personen inte vill fortsätta leva.

Att ensamhet och utanförskap bland unga har ökat har en koppling till att många familjer lever i en ekonomisk utsatthet. Att familjen inte har råd med nya modekläder, de senaste teknikprylarna eller att skicka barnen på häftiga aktiviteter kan ofta leda till mobbning och utanförskap.

Antalet familjer som lever i ekonomisk utsatthet där pengarna inte räcker till ökar. Störst risk för ekonomisk utsatthet för barn är de som växer upp med ensamstående mammor. I dessa familjer är fattigdomen tre gånger större än bland sammanlevande föräldrar. Bristen på ekonomiska förutsättningar gör att dessa barn inte kan ta del av tillfällen där de kan uppleva en gemenskap utanför skolan. Nu när sommarlovet är här kan det för många barn bli en tid att klara sig igenom snarare än en tid att minnas.

För att bryta trenden av utanförskap och ökad psykisk ohälsa bland unga behöver vi tillsammans jobba mot ett samhälle där alla har chansen att känna samhörighet, trots bristande ekonomiska förutsättningar. Linköpings Stadsmission strävar efter ett mänskligare samhälle där alla känner sig delaktiga. Genom insamlade medel kan vi anordna läger och aktiviteter som är helt gratis för barn och ungdomar. Om vi tillsammans kan skapa fler kostnadsfria aktiviteter för barn och ungdomar, kan vi ge även dem ett minnesvärt sommarlov!

 

Vill du bidra till sommarlovsaktiviteter för barn och ungdomar?

SwishlogganSwish 900 87 80

Gåvobankgiro 900-8780

Märk gåvan med “SOMMARLOV”

Tack för ditt stöd!

På grund av explosionen 7 juni – Villa Ådala stängt tillsvidare

Vid tillfället för explosionen som skedde den 7 juni fick Villa Ådala på Hamngatan, som en av flera fastigheter evakueras.

Stadsmissionens Samtalsmottagning samt Öppen Verksamhet kommer under tiden som vi letar ersättningslokaler därför att vara stängda alternativt hållas på annan plats.

Vi återkommer med mer information så snart vi kan.

Berörda verksamheter och status:

Samtalsmottagningen

Unga Forum: Läger kommer att genomföras. Pluggstuga – onsdagens tillfälle sker på Stadsmissionens Café, Ågatan 3. Tyvärr behöver vi ställa in planerat firande i samband med skolavslutningen.

Anhörighetsstöd barn: Inga grupper kommande veckor

Familjeaktiviteter: Pågår som vanligt under sommaren

 

Öppen Verksamhet

Öppen Verksamhet: Aktiviteterna kommer fortgå men på annan plats. Från och med torsdag 13/6 kommer verksamheten fortsätta i Missionskyrkans lokaler.

Boendestöd: Kommer fortgå som vanligt och i annat fall förmedlas det av boendestödjare till deltagare

VITA: Avslutning: inställd

 

Övriga aktiviteter under veckan är inställda i annat fall får deltagare information från berörd verksamhet

Om du har frågor eller funderingar, skicka gärna ett mail info@linkopingsstadsmission.se så hjälper vi dig vidare.

 

Bild: Corren

Angående explosionen i centrala Linköping

På grund av explosionen 7 juni – Villa Ådala stängt tillsvidare. Läs mer>>

Explosionen som vid niotiden skedde i centrala Linköping nära fastigheten på Hamngatan där vi har vår Samtalsmottagning och Öppna verksamhet har förstört stora delar av byggnaden, främst i form av fönster som smällt. Inga medarbetare eller deltagare som befann sig i byggnaden är skadade.

Vi följer nu informationen som uppdateras kring vad som har hänt.

Verksamheterna på Hamngatan är stängda och alla aktiviteter som är inplanerade fram till och med måndag är inställda.

För fortsatt uppdatering av vad som har hänt hänvisar vi till:
https://bit.ly/31k8ya3

Barnrättsperspektivet i fokus när Linköpings Stadsmission utökar antalet platser på skyddat boende

På skyddade boenden bor lika många barn som vuxna. Ändå ses dessa boenden ofta som insatser för kvinnor och inte för barn. Linköpings Stadsmission har nu utökat platserna på sitt skyddade boende och utformar tillsammans med Bris ett koncept för hur både barn och vuxna kan få individ- och åldersanpassat stöd utifrån sina rättigheter och sitt eget behov.

– Alla har rätt till ett tryggt hem. Därför utökar nu Stadsmissionen i Linköping antalet platser på sitt skyddade boende för att kunna ge skydd och stöd till fler kvinnor och barn. Samtidigt utvecklar vi verksamheten och inför ett barnrättsperspektiv. Oavsett hur barnets erfarenheter av våld ser ut behöver barnet ett eget stöd och en individuell plan, säger Caroline Stridh, projektledare på Linköpings Stadsmissionen.

Vid placeringar på skyddat boende ses alltför ofta barn som medföljande och får därför inget eget biståndsbeslut om stöd. De får istället följa med på mammans resa till ett liv fritt från våld, vilket leder till att barnets egna trauman osynliggörs. Våld skadar alltid barn, både på kort och lång sikt. Ett barn som utsatts för våld behöver få hjälp att förstå sin situation och sätta ord på sina erfarenheter för att bearbeta eventuella trauman. Risken är annars stor att de längre fram utvecklar en egen psykisk ohälsa.

Att bo på skyddat boende innebär att helt ryckas upp från sin bekanta tillvaro. För många barn blir ”vanliga saker” som de tidigare haft väldigt viktiga; att få gå i skola och förskola, att kunna ha fortsatt kontakt med sina närmsta kompisar och möjligheten att få ta med sig sitt husdjur till det nya boendet. Barnen som deltagit i projektet efterfrågar vuxna på plats som finns till bara för dem och som kan få dem att slappna av, leka, spela spel och läsa böcker. De vill också kunna vara med andra barn. Att bo på skyddat boende kan kännas instängt och många vill därför vara utomhus så mycket det går och önskar sig fler utflykter där alla kan följa med för att få slippa tänka på problem.

Genom ett samverkansprojekt mellan Stadsmissionen och Bris får nu barn som bor på skyddade boenden vara med och påverka hur verksamheten utformas. Med Bris metod Expertgrupp Barn tas de riktiga experternas (barnens) tankar, idéer och kunskap tillvara. Under projekttiden öppnas nya boenden med barnrättsperspektiv i Linköping och Göteborg. Det 3-åriga projektet som finansieras av PostkodLotteriet kommer att presentera konkreta metoder för hur ett barnrättsperspektiv kan genomsyra hela verksamheten, och hur barns bästa kan tas tillvara för skyddsbehövande barn.

– Bris stöd till barn utgår alltid från barnets behov och rättigheter. I Bris arbetar vi nära barn för ett anpassat stöd och skydd, och barnet själv är aktiv i att utforma sitt stöd. Just här har vi fokuserat på att öka barns inflytande och delaktighet i utformandet av skyddade boenden där barn bor, så att de blir så barnrättssäkra som möjligt, säger Malin Rekke, psykolog på Bris.

 

För mer information, kontakta:

Caroline Stridh, projektledare Linköpings Stadsmission, 0724-50 60 61

Maria-Pia Cabero, presskontakt Bris, 0790-68 66 07

 

Om Sveriges Stadsmission

Sveriges Stadsmissioner arbetar för människor som lever i utsatthet och utanförskap i Sverige. Organisationen består av de nio lokala stadsmissionerna i Eskilstuna, Göteborg, Kalmar, Linköping, Skåne, Stockholm, Uppsala, Västerås och Örebro.

 

Om Linköpings Stadsmission

Snabbt skydd och stöd erbjuds de kvinnor och barn som flyr för sina liv och som placeras hos Linköpings Stadsmission. Insatser anpassas efter varje specifik individ med fokus på trygghet och hjälp att hitta nya livsvägar. Kartläggning och insatser görs enligt Socialstyrelsens rekommendationer. Inom organisationen finns tillgång till kompetens och nätverk som under lång tid byggts upp kring våld i nära relationer. Givetvis är även kvinnor utan barn välkomna. Hos oss går professionalism och medmänsklig värme alltid hand i hand.

För placeringsförfrågan, kontakta Skyddat boende Linköping 0724-50 60 83

 

Om Bris

Bris, Barnens rätt i samhället, är en av Sveriges ledande barnrättsorganisationer som varje dag kämpar för ett bättre samhälle för barn. Folkrörelsen Bris startade 1971 och bidrog till att Sverige fick världens första förbud mot barnaga. Med barnkonventionen som grund stöttar Bris barn i utsatta situationer, mobiliserar samhället för barnets rättigheter och påverkar beslutsfattare för ett samhälle där varje barn känner till sina rättigheter och där barnets rättigheter tillgodoses.

 

Pressmeddelande: Ny Stadsmission i Umeå

Umeå Stadsmission  blir ny medlem i Riksföreningen Sveriges Stadsmissioner. Det innebär att Sveriges Stadsmissioner nu finns i tio regioner. Tre nya stadsmissioner under de senaste tre åren är ett tydligt tecken på ökad fattigdom, utsatthet och utanförskap i Sverige.

Läs pressmeddelandet här

Till butiker – Kvinna som utger sig vara från Linköpings Stadsmission

Varning – Kvinna som utger sig vara från Linköpings Stadsmission

Vi har fått till oss att det är en kvinna som går runt till olika butiker i Linköping och utger sig vara ifrån Stadsmissionen för att kunna få gratis saker. Hon påstår att hon jobbar/är volontär hos oss och samlar in dessa saker till en kommande pristävling. Detta stämmer inte. Vi har polisanmält ärendet men polisen hänvisar att butikerna som blivit utsatta själva måste anmäla.

Signalement på kvinnan:
Blond, runt 50-års åldern, normalbyggd, glasögon med tjocka bågar.
Vid tillfället hade hon på sig: röd/vit randig t-shirt, ljusa byxor och svarta adidasskor med vita ränder.

Har ni blivit utsatta för denna kvinna så polisanmäl omgående.

Vi från Stadsmissionen har alltid med oss något som bevisar att vi är den vi säger. Vi ska alltid kunna uppge namn och ge ett nummer till närmsta chef. Ge aldrig något utan att ha fått en bekräftelse på detta.

Vi tycker att det är mycket tråkigt att någon använder vårt namn för att lura andra. Har ni några frågor eller funderingar så tveka inte att höra av dig till oss.

Malin Karlsson – Fundraiser och kommunikatör
Malin.Karlsson@linkopingsstadsmission.se
073-091 53 86

Volontärer till Kontaktcentrum

Bli volontär och hjälp hemlösa och människor med beroendeproblematik

Linköpings Stadsmission söker dig som vill hjälpa oss i vårt arbete på Kontaktcentrum, en öppen dagverksamhet för människor med psykisk ohälsa och/eller missbruks- och beroendeproblematik. Kontaktcentrum erbjuder servering och individuell fördjupat stöd till människor som på olika sätt har hamnat utanför samhället.

Uppdraget innebär att:

  • bistå personalen i deras arbete praktiskt genom att hjälpa till i matserveringen
  • bistå personalen i deras arbete genom att finnas till som en medmänniska för verksamhetens besökare.

Du är även välkommen med dina tankar och intressen som du tror kan ge ett mervärde till verksamheten och våra besökare. Som volontär på Linköpings Stadsmission är du med och bidrar till en hållbar samhällsutveckling – som gör skillnad lokalt, här och nu.

Specifika önskemål eller information: 

Uppdraget passar dig som: Är social och gillar att träffa nya människor. Du är lugn och stabil, och har förmåga att ”hugga i” där det behövs. Är lugn och trygg i dig själv, med personlig mognad och livserfarenhet. Är över 18 år samt har varit nykter/drogfri i minst 5 år.

Minimiåtagande: 

Du kan välja om du vill engagera dig någon dag då och då, flera dagar i månaden eller på rullande schema var tredje helg.

När och var genomförs uppdraget: 

Hjälp behövs Må-fre kl. 8.00-15.00 samt Lö-sö kl. 08:30.00-12.30. Schema sker enligt överenskommelse.

Hör av dig till Volontärsamordnaren på Linköpings Stadsmission!
Mejl: engagemang@linkopingsstadsmission.se
Tel.: 0705-263810