HJÄLP OSS FÅ IN FLER I VÄRMEN

Niko är en man i medelåldern som är uppväxt i Linköping. Vid första åsynen av honom ser han ut som en helt vanlig man. Han pratar lugnt och har lätt till skratt. Anledningen till det är att han idag känner sig tryggare än vad han någonsin gjort tidigare. För idag har han ett hem att kalla sitt.

Vi träffas på Stadsmissionens Kontaktcentrum. En plats som Niko besöker regelbundet och där personalen blivit en andra familj. Innan han hunnit sätta sig säger han: ”Jag hoppas att jag kan hjälpa fler att inte hamna där jag hamnade. Eller få någon att förstå hur det är.”

Han slår sig ner på en kontorsstol och tittar ut på sina kamrater på gården och fortsätter: ”Det finns folk som sköter sig fast de är missbrukare. Som klarar av att betala hyran. Ändå får de ingen lägenhet.”

För att få lägenhet i dagens samhälle måste man vara drogfri. Men utan bastryggheten som ett eget hem ger är det svårt för många att bli just det.

Niko hade en stökig uppväxt och hamnade i missbruk tidigt. Som liten bodde han på olika barnhem och när han blev äldre hamnade han snett och fick spendera en tid i fängelse. Han har alltid haft svårt att bo med andra och har alltid sökt efter tryggheten som ett eget hem ger. Lösningen att bo på stödboenden var inget som passade honom.
”För vissa är det en jättebra lösning. Precis vad de behöver. Men jag behöver mitt eget space och kunna stänga in mig ostört om jag vill”, säger han och pillar på sin kaffekopp. Niko hamnade ofta i bråk med de andra på boendena och fick därför inte längre bo kvar. Det resulterade i att han under flera år var hemlös. Oftast sov han på soffan hos kompisar eller hemma hos sin syster.

Han minns tillbaka på tiden i hemlöshet som väldigt jobbig och stressande. ”Det kunde inte heller ha varit så kul för min syster att ha mig där. Hon har barn och allt.”

Idag har han en egen lägenhet via Stadsmissionens boendestöd. När han får frågan om den skiner han genast upp: ”Det är en tvåa. Jag trivs jättebra i den och sköter mig. All kriminalitet har försvunnit. Jag snattar inte ens i affärer längre.”

Vid frågan varför han tror att han ändrat sitt beteende så fort svarar han utan att tveka: ”För att nu känner jag mig trygg. Jag har ett hem jag inte vill bli av med. Då kan jag inte hålla på och ta droger, förstöra eller starta bråk. Jag tvingades att bli vuxen snabbt på äldre dar. Nu målar jag tavlor istället.”

Trygghet är ett ord som Niko ofta återkommer till. Det är uppenbart att han har saknat det. Många av de människor som lever i hemlöshet idag har en beroendeproblematik. Något som gör det svårt, om nästan omöjligt, för dem att få kontrakt på en lägenhet. Men precis som Niko påpekade är det svårt att sluta med sitt missbruk om man inte ens har tak över huvud. Något som borde vara en mänsklig rättighet för alla. I slutändan har det gått relativt bra för honom. Han mår bättre än någonsin. Däremot tycker han det är jobbigt att se sina vänner som befinner sig i den situationen han var i. ”Jag tycker mer synd om de ute på gatan idag än mig själv. Fler boenden behövs. Massor.”

Det är något Stadsmissionen håller helt med i.

Niko heter egentligen något annat.


En av Nikos tavlor