Historik

Året var 1970. En ung socionom, Margareta Lysén, började en tjänst som ungdomskonsulent för Linköpings stift. Hon var djupt engagerad i missbruksarbete och tillsammans med några andra pratade hon mycket om sina erfarenheter från studieåren i Göteborg. Hennes starka engagemang för utslagna ledde till att hon tillsammans med några andra stiftsmedarbetare föreslog att man skulle bilda en stadsmission i Linköping.

Dåvarande domprosten i Linköping, Sven Ingebrand – senare biskop i Karlstad – höll den 18 november ett intresseväckande och engagerande föredrag för predikantförbundet (samling för stadens präster och pastorer) om behovet av insatser för människor med alkohol– ochnarkotikaproblem och vad församlingarnaskulle kunna göra. Enskrivelse gick ut till alla svenskkyrkligaoch frikyrkliga församlingar.

”Diakonala insatser för behövande”

Förslaget mötte stort gehör och den 15 november 1971 bildades Stadsmissionen av ombud från tolv församlingar. Stadgar antogs och en styrelse valdes. Organisationsformen var från början stiftelse men efter några år blev Stadsmissionen en ideell förening och har fortsatt att vara så.

Ekumeniken (olika kyrkor och samfund tillsammans) var från början en viktig hörnsten. Ändamålet var att på ”kristen grund medverka till diakonala insatser för behövande människor”. Linköpings kommun, Svenska kyrkan och frikyrkorna skulle stå för en tredjedel vardera av kostnaderna för lokaler, verksamhet och två anställda.

Den 15 augusti 1972 öppnade Stadsmissionen sina dörrar på Nygatan 5 – här ligger idag parkeringshuset Druvan vid Magasinstorget. Öppettiderna var förmiddagar samt en kväll per vecka. Det besökarna fick var mat, kläder och skor. Gensvaret var stort och besöksantalet uppgick under de första två åren till 575 unika personer.

Serveringen, Prylboden och Rådgivningsbyrån

Efter en tid ändrade man dock rutinerna från att till en början ha delat ut mat och kläder gratis, till att besökarna – som oftast hade ett tungt missbruk – fick betala för sig. Personalen och styrelsen ansåg att det var en värdighetsfråga att besökarna skulle betala och inte använda alla sina pengar till droger och alkohol.

Under de första åren drev Stadsmissionen följande verksamheter: Serveringen (kaffe och mat), Prylboden och Rådgivningsbyrån. Den senare hade från början den målgrupp som besökte Serveringen, alltså personer med drog- och alkoholproblematik och psykisk ohälsa. Man mötte också anhöriga till dessa människor.

Så småningom utvecklades Rådgivningsbyrån till att bli Kyrkornas byrå för familjerådgivning och psykoterapi. Svenska kyrkan, och särskilt stiftskansliet, tog 1982 kontakt med Stadsmissionen och anlitade året därpå Byrån för familjerådgivning för hela Linköpings stift.

Stadsmissionens styrelse och ombudsförsamling beslutade också att ändra ändamålsparagrafen i stadgarna så att verksamhetsområdet skulle täcka in, inte bara Linköpings kommun, utan hela Linköpings stift.

Medlemsförsamlingarna har från och till varit mycket engagerade i Stadsmissionen. Linköpings kyrkliga samfällighet och Linköpings stift har under alla år stöttat Stadsmissionen ekonomiskt i olika verksamheter, bl a familjerådgivningen och ungdomsmottagningen Sputnik.

I början av 80-talet hade deltagarna från Serveringen ett fotbollslag ”Djungelpatrullen” och man gjorde bl a en resa till London. Utflykter och resor har allt sedan dess varit viktiga inslag i Stadsmissionens arbete.

Under 80-talet, (start 1984) drev man folkhögskolekurserna ”Leva livet” tillsammans med Liljeholmens folkhögskola på Vistgården i Sturefors. Gården fungerade som en kurs- och utflyktsgård. Socialnämnden var aktiv i överförandet av gården från kommunen till Stadsmissionen. Gården såldes i slutet av 90-talet.

Från stiftelse till förening

År 1984 övergick Stadsmissionen från stiftelse till att bli en ideell förening. Två år senare köpte man fastigheten på Repslagaregatan 37. Husen, som är från 1884, är kulturmärkta och inrymde från början kansliet, rådgivningsbyrån och fältarbete. Man hade detta år 32 anställda och ca 45 frivilligarbetare.

Stadsmissionen har under åren bl a arbetat med natthärbärge. År 1993 startade man ett halvvägshus enligt tolvstegsmetoden; vårt behandlingshem för kvinnor, som vi fortfarande driver och utvecklar under namnet Oasen.

I mitten av 1990-talet bedrev Stadsmissionen följande verksamheter: Kontaktcentrum, Kyrkornas byrå, barn- och anhörigverksamhet, halvvägshus för kvinnor, second handbutik, diakonijour samt  vardagssvenska för invandrare. Man hade 34 anställda och 50 frivilligarbetare.

Under en period på 1990-talet hade Stadsmissionen en del bekymmer med bristande samverkan och tillit, stress, dålig ekonomi, negativ massmedial uppmärksamhet och man förlorade bl a verksamheten för barn och ungdomar. Styrelsen och de anställda tog nya tag och utvecklade policyhandlingar för olika områden. Stadsmissionen kom stärkt ur krisen.

Verksamheter genom avtal

Linköpings kommun var från början en tillskyndare av Stadsmissionen och gav årliga bidrag fram till 1990-talet. Från 1992 har kommunen haft en beställar-utförarmodell. Kommunen kan genom ett anbudsförfarande ge möjlighet åt andra än kommunen själv att utföra vissa tjänster. Det innebär att beställarnämnderna, bl a omsorgs- och bildningsnämnden, preciserar en kravspecifikation och därefter lämnar ut olika kommunala verksamhetsområden till upphandling såsom missbruk, äldreomsorg, familjerådgivning, barn- och familjearbete m m. Kommunen själv, privata bolag och organisationer som Stadsmissionen, kan lämna svar på anbuden.

Nämnden gör sedan en noggrann gallring bland anbudslämnarna. Man vill säkerställa att de är trovärdiga, ekonomiskt och verksamhetsmässigt skötsamma samt att de kan/har erfarenhet av arbetsområdet. Därefter är det den som lämnat mest fördelaktigt pris som får uppdraget att sköta verksamheten.

Stadsmissionen har fått förtroendet att driva många verksamheter på framförallt Linköpings kommuns uppdrag.

Medarbetare

I början av år 2000 fanns 16 anställda och en begränsad verksamhet. Idag driver Linköpings Stadsmission 16 verksamheter med 244 anställda och 150 volontärer.