Under de första repetitionerna var det inte så många som dök upp. Nervositet och tankar som att man inte kan sjunga var största anledningen. “Struntprat”, svarade alltid Lana. “Alla kan sjunga.”
Med tiden växte självförtroendet hos kördeltagarna och fler bestämde sig för att vara med.

“NU FINNS JAG…”
Redan efter några månader hade kören sitt första framträdande för personalen på Stadsmissionen – och i augusti ställde de sig för första gången på en stor scen under Linköpings Stadsfest. Ett framträdande som blev ett bevis för varje kördeltagare att de får ta plats och att människor vill lyssna på dem. Kören började under hösten få mer uppmärksamhet och flera medier skrev reportage om dem. Under en repetition tar en av deltagarna fram en tidning hen har med sig. Visar stolt upp artikeln för de andra deltagarna och säger tyst: “Nu finns jag…”

JULKONSERT
Efter det lyckade scenframträdandet under Stadsfesten började tankar och planer på en julkonsert ta form hos Lana och Peter. Fortfarande smått nervösa men också förväntansfulla gick kören med på det och ett nytt mål sattes. Julsånger började repeteras tidigt i november och den 12:e december var det dags igen. För andra gången framträder kören för allmänheten. Denna gång i ett fullsatt café.

Framträdandet blev lyckat och lovorden haglade ner över den stolta kören. Ingen av deltagarna hade kunnat tro att deras sånger skulle mötas av publikens jubel. Att deltagare som tidigare stått utanför samhället nu tog plats och blev lyssnade på. Men det är det som är Stadsmissionens kör. Här får inte bara alla får sjunga. Det är framförallt en kör där alla får höras.

INTERVJU MED TVÅ KÖRDELTAGARE

PETER

Peter har varit med i kören sedan starten och nästan aldrig missat en repetition.
”Jag har alltid gillat att sjunga men aldrig känt att jag kan det. Jag gick med för att lära mig sjunga bättre.”
Under repetitionerna är han lätt att känna igen då han oftast sitter ned och sjunger.
”Normalt tränar jag och lyfter en massa skrot. Det är därför jag har ont i ryggen och föredrar att sitta ned. Även om ryggont inte har något med min röst att göra”, säger Peter och skrattar till.

ORON INFÖR DEN STORA SCENEN
Stadsmissionens kör har under 2018 hunnit genomföra flera offentliga framträdande. Det största framträdandet gjorde kören under Linköpings Stadsfest i augusti. Något Peter var väldigt nervös inför.
”Jag var otroligt orolig innan. Knappt att jag kunde sova. Jag var rädd för att ingen skulle vilja lyssna på oss och enbart tänka att vi är ett gäng missbrukare. Men jag är ingen missbrukare”, poängterar han.´”Många har sådana fördomar om oss som går till Stadsmissionen. Jag kan inte förstå det.”

Det visade sig att Peters oro varit obefogad. Allt fler människor hade anslutit sig till publiken när körens sånger spritt sig över gatorna – och det man kunde se i allas ansikten var glädje.
Peter minns tillbaka på dagen och ler. ”Jag hade svårt att förstå att så många dök upp och som applåderade åt oss. Efteråt mådde jag väldigt, väldigt bra.”

EN GEMENSKAP SOM SKAPAR GLÄDJE
Vid frågan om vad som är det bästa med att sjunga i kören svarar han: “Det bästa med att vara med i kören är glädjekickarna jag får. När jag går härifrån mår jag jättebra. Relationerna mellan oss fungerar jättebra och det är kul att se hur mycket vi utvecklats under alla dessa månader. Kören har blivit en del av mitt liv. Den betyder enormt mycket för mig.”

GEORGE

George är en reslig man med en unik basstämma som inte går att missa när han tar ton. Han var varit med i Stadsmissionens kör sedan starten – men sång är ingenting som är nytt för honom.
”Så länge jag kan minnas har jag sjungit. Jag har alltid tyckt om att lyssna på melodin till olika låtar och sedan sjunga efter. Min röst är naturlig och skolad i de djupa skogarna ute på landet.”

Redan under körens första gemensamma repetition var han engagerad och har sedan dess kommit med flera låtförslag.
”Jag gillar att sjunga och lyssna på harmonisk musik. Som John Denver och ABBA. Men just nu repar vi en annan låt som var mitt förslag”, säger han och sträcker lite på sig.

EN RÖST SOM FÅR VÄGGAR ATT SKAKA
Ibland händer det att George repeterar på egen hand utan kören. Då går han oftast till Centralstationen i Linköping och letar upp ett isolerat utrymme med bra akustik.
”Där testar jag min röst. Jag behöver ju ingen förstärkare när jag sjunger, utan jag hörs ändå”, säger han och skrattar. ”Jag gillar verkligen att ta i så väggarna nästan skakar.” Han tänker efter en stund och lägger sedan till: “Men mest av allt gillar jag att sjunga med andra. Med kören kommer
jag in i ett sammanhang som jag annars aldrig upplever.”

DRÖMMEN OM DEN PERFEKTA AKUSTIKEN
George berättar att han gärna skulle vilja sjunga mer i kyrkor. ”Drömmen vore att ställa sig i Domkyrkan och utnyttja akustiken som finns där. Vem vet, någon dag kanske jag får det.”
Vid frågan om vad som är det bästa med att sjunga svarar han: ”Jag gillar att man kan förmedla en känslostämning när man sjunger. Att de som lyssnar verkligen känner det jag känner. Det är häftigt. Sedan är musik något som man kan försvinna bort i och som inte har några biverkningar.”

Tack vare George starka röst har han fått sjunga flera solon – och det är då alla tvivel försvinner. Han trivs på scen. Att så många vill lyssna när kören sjunger får bara George att engagera sig ännu mer.
”Det är verkligen roligt att allmänheten vill komma och lyssna på oss. Då vill jag lyfta oss till en nivå som människor vill fortsätta ta del av. Får vi bara till det kan vi nog komma hur långt som helst.”